Blogg

Man vaknar upp, det är lördag, solen skiner och det ligger en skidbacke alldeles utanför dörren. Vad gör man? Här är lite film från en skön förmiddag.

Jag har de senaste åren downsizeat mitt liv ganska hårt. Främst materiellt men även på andra plan.
Resultatet: Tid att göra det jag vill, inga utgifter och mer frihet.

För att ta allt från början.

Det var egentligen inget att snacka om. Plötsligt drunknade jag i grejer, plikter och åtaganden. Jag hade ett hus att sköta som jag egentligen inte ville ta hand om, ett konstant bilåkande som jag avskydde och ett pendlande som tog tid från barnen och mina fritidsintressen. Jag insåg att det jag lovat mig själv inte skulle få hända hade hänt. Mitt liv handlade inte längre om det jag ville, utan om en massa annat. Jag befann mig på ett sidospår och jag var tvungen att hitta tillbaka till min ursprungliga kurs.

Så vilken var den ursprungliga kursen, och vad var det som gjorde att jag fullständigt tappat kompassen? Och hur skulle jag ta mig tillbaka?

Svaret var ganska enkelt. Jag tänkte en kort stund igenom vad jag egentligen ville och om jag gjorde det. Sedan skötte resten sig självt.

Jag och min sambo hade ett hus från 1920-talet i en Stockholmsförort som vi byggde och renoverade på typ jämt. Det var massiva trägolv, vita ytskikt, luftigt och fräscht kök, äppelträdgård och nya vitvaror. Och inte nog med det. Det skulle ju bli större också så bygga ut-planerna var också ständigt närvarande. Allt sådant som jag tror merparten av den renoveringsskadade svenska medelklassen strävar efter och skuldsätter sig för livet för att förverkliga. Samtidigt hade vi jobb att sköta och alldeles för lite tid att få logistiken att gå ihop.

Problemet var bara att allt det ljusa och fräscha egentligen inte betydde något. Visst, det var en liten glädjestund när det nya loftet var färdigt, fasaden fått en ny färg och det vitvaxade furuplankgolvet i det nyrenoverade köket band ihop allt med den vita takpanelen på övervåningen. Vi hade lyckats få ihop en tidsenlig designtråd i huset. Än sen då? Den där känslan gick ju snabbt över och vi ville ju ändå bara ut på långresor. Vilket vi också gjorde så ofta vi kunde. När vi väl skulle njuta av vår äppelträdgård under sommarmånaderna stack vi iväg fortare än kvickt och var sällan hemma mer än för att hämta post och vattna blommorna. Sedan kom vi hem och fick ta hand om en oklippt gräsmatta och ogräs i mängder.

Så vad var själva meningen med allt? Det är ju i och för sig inte någon unik fråga. Men ändå. I det här fallet var svaret givet. Det jag höll på med var inte det jag ville lägga min ytterst begränsade livstid på. Husdrömmarna var inte våra längre. Så vi ringde en mäklare och lade ut huset till försäljning. Många höjde på ögonbrynen. Förstod inte. “Ni gör ju tvärtom”, var en vanlig kommentar.

Ja, kanske. Men vi gör vår grej, inte det alla andra förväntar sig att vi ska göra. Planen var att sälja huset, skaffa en central lägenhet och minimera och förenkla livet så mycket det bara gick. Få mer tid för barnen, familjen och oss själva. Och dra ut på en långresa på obestämd tid när sambons studier var avslutade.

Tiden som följde blev ett kaos. En dag i mars för några år sedan skrev vi kontrakt och skulle alltså vara bostadslösa från och med tre månader. Men vi hade is i magen och tänkte att det löser sig. Efter otaliga lägenhetsvisningar hittade vi till sist den för oss perfekta lägenheten och budade hem den. Den hade allt vi behövde: tre sovrum, ett kök, vardagsrum, hall och ett badrum. Dessutom med bara tio minuters promenad till Södermalm och jobb och skola bara fem minuter bort i alla riktningar. Så där, vi hade rott hem det. Första kapitlet var avslutat.

I samma veva började den stora utrensningen. Jag har i hela mitt liv varit väldigt bra på att göra mig av med grejer. Till att börja med gillar jag inte prylar, det är det som är själva kärnan i det här inlägget. De distraherar mig och stjäl fokus från det jag vill och ska göra. Så vid varje avslutat livskapitel har jag gjort mig av med i princip allt och börjat om. Stängt en dörr och öppnat nästa.

Här hade vi nu ett scenario där vi var två vuxna personer med två gemensamma barn. Då funkar det inte längre på det sättet. Man har ju ett helt liv ihop och en stor del av familjebildningen handlar ju om att bygga bo.

Men här var vi tvungna att göra något drastiskt åt alla grejer vi samlat på oss genom åren. En stor del åkte till tippen redan innan visningen. Nästa stora skräpvändor gick vid flytten. Men resten då? Jag tittade på alla kartonger, grejer, elektronik, köksprylar, möbler, foton, skivor, travar med dvd-skivor, kläder, skor, tavlor och trädgårdsredskap och tänkte: Vad fan! Jag visste att vi hade prylar från våra år tillsammans i huset, vilket hade gnagt i mig en tid. Men jag kunde aldrig föreställa mig att det var så mycket. Så det var bara att fortsätta grovrensa. Sedan hyrde vi ett Shureguardförråd för resten.

Där tog processen fart. I omgångar började jag rensa ut mitt liv. Igen. Men den här gången handlade det inte om att stänga dörrar. Utan att hitta tillbaka till den väg jag en gång varit på. Och alla prylar var ett hinder. Så jag delade upp allt i sektioner. Min garderob var en sådan till exempel. Jag har tidigare lyckats hålla den nere men nu hade det blivit för mycket. Jag började strukturera upp och gå igenom vad jag hade. Sedan delade jag upp allt i tre högar: Spara, släng och kanske. Den där kanske-högen tenderar att bli rätt stor så där var jag skoningslös. Hade jag minsta problem med plagget, inte använt det på ett tag eller att det inte uppfyllde mina krav på kvalitet, funktion och passform så hamnade det i släng. Så där höll jag på tills jag bara hade två par byxor, två tröjor, två skjortor, några t-shirts och lite träningskläder kvar.

Sedan gick jag på nästa sektion, och nästa och nästa. Sakta växte en struktur fram. Rent materiellt hade jag bara kvar sådant som absolut fyllde en funktion i mitt i liv. Resten rök. Och det applicerades per automatik på andra saker i livet. I stället för att lägga energi på att ta hand om en massa grejer fanns det plötsligt tid och utrymme att göra sådant jag ville. Dels frigjorde det en massa plats rent fysiskt, vilket bland annat innebär att vi inte har något behov av att uppgradera våra surt förvärvade Stockholmskvadrat.

Det är inte slut än. Det här är en ständigt pågående process. Men det som hände var att jag hittade tillbaka till mitt gamla spår. Allt det materiella som stulit fokus var inte i vägen längre. Jag såg klart igen och hade helt plötsligt en massa tid att göra sådant jag inte hann förut. Både ensam och med familjen. Men framför allt har det varit den grundläggande förutsättningen för att förverkliga våra sedan länge bestämda resplaner.

Vi har inte helt slutat köpa gejer. Däremot är vi extremt noga med vad vi köper och går alltid igenom vad vi verkligen behöver och till vad. Till exempel lägger vi en del på friluftsprylar och sådant som gynnar vår fritid. Till exempel cyklar, friluftskläder, reseprylar och annan utrustning som främjar den livsstil vi valt.

Jag vet att det här inte passar alla, men för oss har det varit en extremt givande och utvecklande resa. Det har gett oss mer möjligheter och frihet att göra vad vi vill, när vi vill hur vi vill.

Och det är enligt min mening en ovärderlig känsla och vetskap.

Sitter på Arlanda. Re:stack i lurarna och barnen springer av sig det sista innan det är dags att gå ombord.

Jag pustar ut. Det är mitt i januari och det känns som om man har gått i mål efter ett långt lopp. Vi reser lätt, bara en varsin liten ryggsäck som går som handbagage. Det räcker i två veckor för oss. Då slipper vi checka in och spar tid.

Det händer mycket nu. Så är det i och för sig alltid. Men nu ska jag inte lyfta ett finger på några timmar. Njuter just nu av att bara hasa mig ned i en vilostol vid gaten, knyta upp mina Nike, dricka vatten och konstatera att det mörka trägolvet ingjuter ett visst lugn i kontrast till den hetsiga incheckningshallen.

I morgon är vi i Thailand. Vi har bokat några hotellnätter men i övrigt tänkte vi försöka luffa runt i den mån vi vill, orkar och kan med barnen. De har alltid varit grymma på att resa så det ska nog gå bra.

Tänkte bara skriva några rader innan det är dags att checka ut. Barnen är ivriga att gå ombord. Jag förstår dem. Minns själv när jag var liten och flög runt i världen med mina föräldrar. Det är väl det som är grejen med att resa. Att skapa minnesvärda upplevelser.

Vet inte när jag har wifi nästa gång. Kanske lika bra det.

I dag är jag tillbaka på jobbet efter julledigheten. Det snöar, är tio minusgrader ute och jag går i dunjacka. Mycket kaffe, en del vatten och några delar frukt och jag accelererar upp den här dagen som om julen 2015 aldrig ägt rum.

köpte lite citroner också by the way.

Efter en lättare frukost laddade jag in en tung spellista i telefonen, drog ner den i offline-mode och stack till gymet. Det var fjärde träningsdagen i rad nu och kroppen har börjat respondera på allt slit.

Marklyft stod på schemat. Körde knäböj i går men kände mig ändå rätt fräsch i benen. Så det var lika bra att dundra på i dag med. I vanliga fall brukar jag springa som uppvärmning men i dag gick jag direkt på stången. Var rejält taggad och började lasta på vikter allt eftersom. Ökade ganska snabbt och var snart uppe i mina arbetsset. Blandade tyngre ettor och tvåor med lättare femmor och sexor. Avslutade med några singlar men kände att jag hade mycket kvar att ge. Det är vid sådana tillfällen man måste bestämma sig för att fortsätta in i väggen eller spara kraft till nästa gång. Jag stannade där. Har på senare år hittat en balans där jag kan träna så progressivt som möjligt utan att det påverkar återhämtningen nämnvärt. Alla är olika men det är en form som passar mig bäst.

Avslutade passet med lite bänkpress och armar innan det var dags att åka hem för jullunch.

Får jag just nu inte många knop gjorda. Mycket mat och vila medan barnen leker med varandra och sina julklappar. Passar på att njuta och ser till att ladda batterierna. Inte helt dumt faktiskt. Trots vårvärme och storm.

Det är dagen efter julafton. Vaknar vid 06, utvilad och klar. Det är beckmörkt och knäpptyst. Hela huset sover. Hela omgivingen sover, verkar det som. Som en gigantisk julbaksmälla. Jag kliver upp och laddar kaffebryggaren, sveper ett glas vatten och sätter mig i soffan. Vissa morgnar är allt så solklart. Jag vet precis vad som behöver göras och hur det ska göras. Fokuset är totalt. Jag ställer in målbilden och börjar dra upp riktlinjer för hur jag ska ta mig dit. En plan tar form och sen är det bara att trycka på verkställ  när den är klar.

Har tränat tre dagar i rad nu. Tänkte dra till gymet även i dag. Ska nog köra nu på morgonen för att kicka igång systemet. Är lite mosig i benen men de får hängs med ändå. Så är det bara.

Då kör vi.

På väg hem för lite julledighet. Står i en fullproppad tunnelbanevagn och skriver på mobilen. Gav precis bort min plats till en liten grabb. Han flackade runt som en vante i vagnen. Har nu klivit av i Gamla stan. Väntar på linje 17. Det blåser kallt. Julreklam överallt, men ingen julkänsla. Linje 18 rullar in. Den är halvfull.  I vanliga fall hade jag klivit på, bytt i Skanstull eller Gullmars. Försöker alltid vara i rörelse. Men nu står jag still och skriver i stället. Är sjukt hungrig. Har haft tidningslämning i dag så det har varit stillasittande framför datorn som gällt om man säger så. Det kryper i musklerna, behöver ladda ur. Ska drs till gymet och lyfta lite.

Ett till Farstatåg rullar in. Den här gången kliver jag på. Klarar inte av att stå still. Kommer på att jag skriver i stackato. Hatar det. Men med telefonen blir det då. Korta meningar.

Det är alltså halvdött i t-banevagnen nu. Några sitter med julklappar i famnen, andra pickar på mobilen. Jag lyssnar på musik, tittar upp och möts av tomma blickar. En tittar livlöst rakt fram, en annan skannar annonser i taket och en tredje sitter och småler för sig själv. Vi har det för bra i det här landet. Nu har vi kämpat klart för den här hösten och åker hem och unnar oss lite jul. Köper grejer vi inte behöver. Åtminstone inte materiellt. Däremot fyller de ju någon sorts social och traditionell funktion.

Hoppar tillbaks i tanken till när jag var tonåring. Då kunde jag sitta precis så här och skriva ner mina iakttagelser i ett block. Med en riktig penna. Precis som nu fast bara för mig själv. Tiderna förändras men inte man själv konstigt nog.

Åker över Skanstullsbron. Hammarby sjöstad växer, Stockholm krymper. I dag skrev jag bland annat om att ett jättehöghus stoppas i Hammarby sjöstad. Fortum satte sig på tvären och menade att det skulle störa deras framtida verksamhet.

Kliver av vid Gullmars. Tåget åker och när jag tittar upp ser jag bilköerna över bron i alla filer bara tio meter ifrån mig. Same same. Fuck it. Nu har jag skrivit nonstop sedan T-centralen. Trycker publish.

God jul!

Hittade en gammal playlist på Spotify. Klassisk musik med låtar jag glömt bort. De väcker genast minnen. Man förflyttas lite fram och tillbaks i tiden mellan stunder och ögonblick i livet. Upplever vad man befann sig i då, gjorde och vart man var på väg. Så jäkla skön känsla det där. Man trycker på play och får en fragmenterad recap på sitt liv.

Klockan är efter midnatt och jag borde gå och lägga mig. Men lyssnar vidare för att varva ned. Dagen har varit lång men gått snabbt och jag är inte riktigt redo att sätta punkt för den än. Knapprar på tangenterna. Ljudet blir nästan meditativt. Borde sova bort lite träningsvärk men har ingen lust. Vill lyssna vidare och se vart jag hamnar.

Nu finns det lite Youtubefilm från vår Norgevandring i höstas! Det var minst sagt några vackra och minnesvärda dagar.

Nya tider, nytt jobb. Även om frilanstillvaron är behaglig på sitt sätt har måndag-fredag sin charm med en annan typ av rutiner, ordning och logistik. Träningen har dock släpat lite den senaste tiden. Hänger ihop med fullspäckat schema runt omkring. Måste skärpa mig när helgen är över.