Blogg

Drog ut på en spontan bikepacking-weekend för några helger sedan för att stilla systemet lite. Och lyckades rätt rejält. Cyklade tills det tog stopp. Därefter slog jag läger, eldade, käkade och sov i det fria. Trots minusgrader på natten och en sommarsovsäck som enda skydd mot kylan njöt jag av varje minut.

Här kommer lite lökig film på det också.

Lördag morgon. Klockan ringer och det är bara att försöka studsa upp. I dag är det premiär för S:t Erikscupen i Stockholm och min äldsta son ska alltså spela match. Vi slänger oss i bilen och åker ut mot Värmdö. Väl framme på IP är det så klart smockfullt på parkeringen. Det finns inte en enda ledig lucka. förutom en liten plats precis bakom en utfart. Allt är mycket oklart vad gäller regler och avstånd men jag klämmer in bilen och rusar ut.

Matchen är brutal. Sonens lag utklassar motståndarna med 6-1 och som bonus på allt gjorde grabben även mål. Känslan av stolthet är svår att beskriva. Man bara ropar och skriker och typ grinar om vartannat. Som förälder lever man verkligen ut där på långsidan. Det händer något hos alla som ser sina barn spela. Det blir allvar på något sätt och alla vill att just deras lilla krigare ska kämpa mest. Och när de väl gör mål går känsloexplosionen inte att hejda. Den bara väller ut med full kraft. Det var vi flera som fick erfara i dag.

När vi efter matchen gick tillbaka till bilen skymtade jag något gult vid vindrutetorkaren. Jag kände pulsen stiga och svor för mig själv några gånger när jag tog de sista stapplande stegen mot motorhuven. Och mycket riktigt: där satt den gula jäkla lappen ihoprullad och fastklämd längst ned på rutan. 500 spänn för att ha felparkerat av oklar anledning. ”Iskalla, giriga, beräknande hyenor”, tänkte jag när jag pulade ner lappen i fickan. jag har inte blockerat något, förstört något, skadat något eller på något annat sätt stått i vägen eller hindrat framkomligheten. Det är lördag morgon och jag ska bara kolla när min grabba spelar fotboll i en timme. Och då står de där och hökar för att dra in lite extra deg till sin provision. Funderar på att överklaga.

Men vi lät oss inte nedslås av det. I stället skruvade vi upp stereon och drog till Mood på Regeringsgatan för att käka brunch med några vänner på Boqueria. Men det var ju också lättare sagt än gjort. Inte en enda p-plats i sikte och med boten i färskt minne had jag ingen lust att chansa. Så det blev ett p-garage. Svindyrt så klart. Och krångligt. Men eftersom vi inte hann hem och lämna bilen hade vi inget val.

Vi lämnade bilhelvetet bakom oss och gick in i restaurangen för att fylla på med mat och umgänge. Där satt alla redan med vin i glasen. Jag tog en färskpressad juice, eftersom jag skulle köra, och sen beställde vi in mat. Det blev en spretig men god plockmeny och vi satt kvar en bra stund.

Därefter gick vi till bilen, cashade ut och funderade på vad vi skulle göra härnäst. Eftersom vi hade bilen bestämde vi oss för att åka hem och parkera.

Tog sen en kaffe och varvade ner. Tänkte på det här med bil. Den  har allt mer och mer förlorat sin plats hos oss. Den har nästan helt fasats ut. Vi använder den inte mer än någon eller några gånger i veckan. Och då endast i absoluta nödfall. För precis som i dag bidrar den bara till stress och strul.

Precis som den gula lappen som ligger och bränner i min ficka.

 

Lite film från en dag på Surin Islands i Thailand i januari. Färgerna, fiskarna och snorklingen. Helt ok.

Äntligen fredag och kväll.
Just nu finns det inget annat som kan toppa detta tillstånd av total tyngdlöshet.
Efter att ha bränt veckans sista krafter på att köpa hem pizza till familjen, som vi klämde i oss omgående, kraschade jag i soffan och har inte haft någon anledning att resa på mig sedan dess.
Det har, kort sammanfattat, varit kontrastrikt de senaste dagarna och allt sammantaget har tagit ut sitt.

I veckan blev det bland annat utgång med en gammal polare.
Det var år sedan vi sågs sist men vi plockade bara upp samtalstråden där vi senast lämnade den och fortsatte snacka över några öl och lite käk på Söder – precis som då.
Det är alltid intressant det där att det nu för tiden ofta känns som om tiden stått stilla och inget hänt när man träffas.
Trots att det kan ha gått månader eller till och med år mellan gångerna.
Den här gången blev det dock bara några öl innan hemgång.
Så sent som för två veckor sedan fick jag brottas med en bakfylla som varade i flera dagar efter en utekväll.
Och det har jag varken lust eller tid med igen just nu.
Man orkar inte lika mycket längre, även om man tror det.
Och det är bara att acceptera.

På hemvägen i dag passade jag även på att klippa mig.
Har hittat en bra drop-in salong bredvid jobbet som fattat grejen.
Man sätter sig i en soffa och väntar på sin tur.
Sedan ropas man upp och klipps därefter på löpande band.
Som boskap ungefär.
Väldigt smidigt, tycker jag, som aldrig i hela mitt liv fått till ett bokat frisörbesök.
Det sköna på den här salongen är att de klipper samma frisyr på alla.
Och då finns det finns inte så mycket att fundera på, det är bara att sätta sig och åka.
Så nu har jag helt enkelt kort runt sidor och nacke och sen lite längre uppepå. Precis som alla andra snubbar som gick därirån idag.
Blir bra det.
Nu återstår bara att ta ikapp veckans förlorade sömn.
Får se hur det går med det.

Jag jobbar dagligen med att producera och publicera journalistik. Och det har jag gjort länge nu. Det är oftast väldigt roligt och givande men precis som med allt annat tenderar saker efter en tid att gå på rutin. Hantverket sitter i ryggmärgen och man vet att magkänslan aldrig ljuger. Därmed förenklas och effektiviseras allt fler processer per automatik.
Men det man aldrig får glömma i mitt yrke är att det är människor man skriver och berättar om. Oavsett vad det handlar om får en publicering alltid en konsekvens, både positiva och negativa. Så därför tycker jag att det är bra att med jämna rum påminnas om hur det är att stå på ”andra sidan”. Att vara objektet.
Det har hänt ett fåtal gånger i mitt liv med blandade resultat. Minns särskilt när en fotograf fotade mig och några polare i en Icabutik när vi var 13 år gamla, utan att yppa ett ord om att vi skulle hamna på en förstasida för mataffärens reklamtidning som skickades ut till alla hushåll i Nacka. Det var jobbigt. Och tjänstefel av ”fotografen”.
Idag hände det igen. Men den här gången i DN – Sveriges största dagstidning. Och inte i ett dugg jobbigt sammanhang, tvärtom. Men ändå. Here we go again liksom.
Fick ett mess i morse med en bild på dagens förstasida och en fråga om det var jag på bilden. Och det var det ju. Där frontade jag alltså DN sittandes på min cykel vid ett rödlyse på Skeppsbron utan hjälm och med hörlurar i öronen på väg till jobbet, intet anande om vad som var i görningen. Rubriken var också passande nog ”Cykelanarkin blir bara värre” och artikeln handlade om polisens uppfattning om hur cyklisterna i Stockholm blivit allt mer aggressiva i trafiken.

Cykelanarkist alltså. En ren slump visserligen, och samtidigt lite roligt att de som konkurrent (sannolikt ovetandes) använt mig som delobjekt till knäcket.
Extra intressant blir det hela av att jag själv av en ren händelse tagit en bild vid tillfället och publicerat den på ett av våra Facebookkonton på jobbet den morgon för drygt två veckor sedan, fast från andra hållet. Märkligt alltså.

Dunkade ut det på Twitter. Och senare under dagen fanns inte bilden med i deras webbversion av knäcket. Vet inte varför men hur som helst så var jag på DN:s tryckta förstasida, och det sker ju inte direkt varje dag.
Det var också helt oskyldigt och en ren slump. Men det är ändå nyttigt att påminnas om medias styrka och publiceringskonsekvenser ibland. Fick frågan från flera av varandra oberoende håll och sammanhang i dag om det var jag på bilden som de sett i tidningen. Och det var det ju. Vilket i sig var intressant. Frågan alltså. Eftersom den visar att folk fortfarande läser prenumererat papper. Men det är ju ett helt annat ämne.

I övrigt slängde jag i mig lite snabb thaimat på lunchen och tog en kort promenad på Gärdet. Såg då på långt håll hur min kollega, webbmaskinen och multireportern Andreas Jennische, stod på fältet i full träningsmundering och plåtade något. Han brukar jobba även när han tränar och telefonintervjuer under löprundorna på lunchen är inget ovanligt i hans värld.
Så jag ville inte störa men tog ändå en metabild bara för att jag kunde.

Han sprang vidare och jag fortsatte gå. Sedan blev det snabba steg tillbaka till redaktionen för att hinna gå på utvecklingssamtal med äldsta grabben, jobba lite till och följa med på fotbollsträning senare på kvällen.
Vilken jäkla start på veckan. Och det är bara tisdag.

Sitter på balkongen och kollar ut över Stockholm. Solen är på väg ner och skapar något som närmast påminner om en tavla. Jag tar en bild och lägger ut den på Instagram.
Lustig måndag detta. Mycket bra grejer har hänt. Dessutom är klockan närmare halv nio och det är fortfarande ljust ute. Slås av att det redan är mitten på april och snart maj. Är det bara jag som tycker att det här jordklotet snurrar fortare och fortare? Oklart. Men uppenbarligen rusar tiden. För när jag sicksackar fram mellan balkongmöblerna noterar jag att jag är aningen stelare och knakigare än för några år sedan. Och i ett speglande fönster ser jag att ögonen är tröttare än förr. Borde träna mer men har faktiskt varken haft tid eller någon särskild lust på sistone. Eller ja, snarare senaste veckan. Krafterna har gått åt till annat. Livet, typ.

Den här helgen har gått rasande fort. Men vi har också fått mycket gjort. Och det mesta har handlat om fix i vårens tecken.
Det började med att vi fick ett ryck och möblerade om vardagsrummet. Sedan köpte vi blommor, blomjord och nytt hallgolv. Därefter lade jag golv och Elin planterade blommor. Sjukt könssterotypt, jag vet. Men jag är bra på att bygga och Elin är duktig på blommor, så är det bara.
Sedan har det rensats, städats och tvättats fönster. Pimpats balkong och druckits kaffe. Lämnats kläder till behövande, sopsorterats och fejats. Och självklart hunnits med barnaktiviteter och restauranger. Bland annat fotografering av fotbollslag, idrott med den minsta och haft deras kompisar på besök.

Men det stannar inte där. Vi har även klämt in stora portioner egentid (alltså tid utan barn) – både tillsammans och själva. Mycket samtal, häng, fika och uppladdning. Och det blir hela tiden mer av det nu när barnen är lite äldre. Som om vi är inne i en ny fas som familj och har gått vidare till en ny level. Och jag gillar det. Känslan av oskrivna blad där det är vi som bestämmer vad som ska skrivas.
Jag vet inte om det är våren, familjecykeln eller allt runt omkring som är och har varit som är kittet som fogat oss samman än mer denna helg.
Oavsett vilket så är något på g, och det är vi med. Jag vet inte vad, och det är ju just det som är hela nöjet.
Carte fuckin´ blanche.

Åren går fort. Det inser man varje gång barnen fyller år. Stannade till vid Sergel på hemvägen och köpte en present till yngsta grabben. Det blev en radiostyrd helikopter. Ja, time flyes.

 

Det blev lite av en mellandag i dag. inte för mycket, inte för lite. Lagom helt enkelt. Det blev en sån mellanväg att jag till och med hann svänga förbi frisören på vägen hem. Som om jag hade all tid i världen. Vilket jag uppenbarligen hade, för jag liksom bara bestämde mig för att d e t  f å r  t a  d e n  t i d  d e t  t a r helt enkelt. Som förr i tiden när allt var analogt.

Så appropå mellan kom jag hem precis i lagom tid för att laga middag. Och för att fortsätta vara dagens tema trogen blev det, håll i er nu, en spagetti och köttfärssås. Lite vardagslyx sådär. Inte för mycket, inte för lite. Utan väldigt lagom. ”Gott”.

Därefter röjde jag av. Fixade köket, plockade undan barnens leksaker och drack kaffe.

Där någonstans fick jag spel. Jag har egentligen väldigt svårt får mellanvägar. Antingen är jag på, eller av. Och när det här februaribeteendet med att sitta i soffa och titta i telefon sköljde över mig under kvällen kände jag att det fick vara nog. Har som sagt haft en medveten träningspaus i februari. Men som alltid när jag inte tränat på ett tag börjar det kännas som om jag förfaller inifrån. Så det var nu det hände. Jag snörade på mig löpardojjorna, drog på en tränignslista på Spotify…och gav mig ut i kvällsdimman klockan 22.30 och började kuta. Till en början visste jag inte riktigt hur jag skulle göra. Det gick liksom skevt och rykcigt. Hur är det möjligt? Kan man tappa ”löpsteget” bara så där? Men jag gav fan i det och fortsatte springa för glatta livet. Det gick bra. Kände mig stark och med bra flås. Tills det typ sa stopp. Det blev jobbigare och jobbigare. Stegen tyngre och tyngre och där och då bekände vinterkondisen färg.

Så jag lommade hem med andan i halsen och ett reflexband fortsatt glittrandes runt armen. Nöjd över vad jag presterat. Det viktiga vara bara att ta sig ut och komma i gång, och nu är steget taget. Om än ett litet sådant. Men det är hur som helst starten för den här träningsvåren.

Då var man i gång.