Jag jobbar dagligen med att producera och publicera journalistik. Och det har jag gjort länge nu. Det är oftast väldigt roligt och givande men precis som med allt annat tenderar saker efter en tid att gå på rutin. Hantverket sitter i ryggmärgen och man vet att magkänslan aldrig ljuger. Därmed förenklas och effektiviseras allt fler processer per automatik.
Men det man aldrig får glömma i mitt yrke är att det är människor man skriver och berättar om. Oavsett vad det handlar om får en publicering alltid en konsekvens, både positiva och negativa. Så därför tycker jag att det är bra att med jämna rum påminnas om hur det är att stå på ”andra sidan”. Att vara objektet.
Det har hänt ett fåtal gånger i mitt liv med blandade resultat. Minns särskilt när en fotograf fotade mig och några polare i en Icabutik när vi var 13 år gamla, utan att yppa ett ord om att vi skulle hamna på en förstasida för mataffärens reklamtidning som skickades ut till alla hushåll i Nacka. Det var jobbigt. Och tjänstefel av ”fotografen”.
Idag hände det igen. Men den här gången i DN – Sveriges största dagstidning. Och inte i ett dugg jobbigt sammanhang, tvärtom. Men ändå. Here we go again liksom.
Fick ett mess i morse med en bild på dagens förstasida och en fråga om det var jag på bilden. Och det var det ju. Där frontade jag alltså DN sittandes på min cykel vid ett rödlyse på Skeppsbron utan hjälm och med hörlurar i öronen på väg till jobbet, intet anande om vad som var i görningen. Rubriken var också passande nog ”Cykelanarkin blir bara värre” och artikeln handlade om polisens uppfattning om hur cyklisterna i Stockholm blivit allt mer aggressiva i trafiken.
Cykelanarkist alltså. En ren slump visserligen, och samtidigt lite roligt att de som konkurrent (sannolikt ovetandes) använt mig som delobjekt till knäcket.
Extra intressant blir det hela av att jag själv av en ren händelse tagit en bild vid tillfället och publicerat den på ett av våra Facebookkonton på jobbet den morgon för drygt två veckor sedan, fast från andra hållet. Märkligt alltså.
Dunkade ut det på Twitter. Och senare under dagen fanns inte bilden med i deras webbversion av knäcket. Vet inte varför men hur som helst så var jag på DN:s tryckta förstasida, och det sker ju inte direkt varje dag.
Det var också helt oskyldigt och en ren slump. Men det är ändå nyttigt att påminnas om medias styrka och publiceringskonsekvenser ibland. Fick frågan från flera av varandra oberoende håll och sammanhang i dag om det var jag på bilden som de sett i tidningen. Och det var det ju. Vilket i sig var intressant. Frågan alltså. Eftersom den visar att folk fortfarande läser prenumererat papper. Men det är ju ett helt annat ämne.
I övrigt slängde jag i mig lite snabb thaimat på lunchen och tog en kort promenad på Gärdet. Såg då på långt håll hur min kollega, webbmaskinen och multireportern Andreas Jennische, stod på fältet i full träningsmundering och plåtade något. Han brukar jobba även när han tränar och telefonintervjuer under löprundorna på lunchen är inget ovanligt i hans värld.
Så jag ville inte störa men tog ändå en metabild bara för att jag kunde.
Han sprang vidare och jag fortsatte gå. Sedan blev det snabba steg tillbaka till redaktionen för att hinna gå på utvecklingssamtal med äldsta grabben, jobba lite till och följa med på fotbollsträning senare på kvällen.
Vilken jäkla start på veckan. Och det är bara tisdag.
En kommentar till “I dag frontade jag DN”