Författare: Clarence Frenker

Sitter på ett fik på Södermalm och knappar på datorn. Behöver stöka undan grejer och har en diger lista att beta av. Det mesta handlar om att få iväg text, skicka mail, komma in i ett kreativt mode. Det börjar sakta komma igång. Behöver bara lite mer kaffe. Är inne i ett bra flow nu och jag är grymt taggad att komma framåt. Har skalat av lager och kan nu fokusera ordentligt på uppgifterna. Har ingenting omkring mig som stjäl fokus.

Började dagen med en morgonpromenad till Södermalm. Gillar hur Stockholm vaknar till liv på morgnarna. En stad med friktion. Ännu en dag börjar i människors liv. Alla är på väg till något och de vet ingenting om hur allt kommer att sluta.
Inte jag heller.

Det var ett tag sedan sist. Men i år hamnade vi där igen. Bland de tusentals och åter tusentals tända ljusen på Skogskyrkogården. Och vi var inte ensamma. Halva Stockholm var där, kändes det som. En del för att uppmärksamma de döda och andra för att titta på det vackra ljusspelet.

Vi kryssade längs gravplatserna – jag, Denise, Daniel och Alvar. Oliver låg i vagnen och iakttog det hela ur sitt perspektiv. Då och då stannade vi upp vid en grav som fångade vår uppmärksamhet. Årtalen som stod inristade vittnade om att många har dött alldeles för unga. Och vissa av dem redan i barnaåren. Man hörde snyftande föräldrar som höll om varandra vid en gravsten. Tysta släktingar och små skrattande bar som lekte runt och inte uppfattade det hela mer som en rolig lekplats.

Så här års är Skogskyrkogården en av Stockholms vackraste platser. På en kulle där minnesljus stod tända i tusental var det fri sikt in mot City. Åt andra hållet lös gravljusen som tusentals eldflugor och vid kapellet brann facklor. Och överallt var det folk. I tusental. Som en festival. Har aldrig sett så mycket människor där någonsin.

Efter att ha strosat runt i en timme fortsatte vi till fots in mot Södermalm. Det är ju lite annorlunda nu för tiden när man ska välja krog och har barnvagnar att ta hänsyn till. Så det landade på ett, på vad vi gissade på, säkert kort: Ett hotell, vilket i det här fallet blev Clarion. Och där var det mycket riktigt inga problem att ta med sig barnvagnarna in i baren. Tack för det, Clarion. Efter att ha värmt upp oss och druckit en öl eller två tog vi oss vidare för lite mat. Det blev en högrevsburgare på Götgatan. Även det på ett mycket trevligt och barnvagnsvänligt ställe. Något har hänt i Stockholm verkar det som. Fantastiskt.

Lämnar sedan med en sovande treåring i vagnen och drar hem.

Happy Halloween.

Följ min blogg med Bloglovin

Drog ner till gymet vid 22-tiden i dag igen. Behövde hålla någon form av träningsrutin den här veckan så det fick bli av när det funkade helt enkelt. Så det blev någonstans mellan fredagsmyset och reklamen. Körde marklyft och stående pressar plus lite lull lull. Kände mig förvånansvärt stark. Tror dock att jag lyckats skade en muskel på främre trampdynan vid stortån. Har haft riktigt ont i den förut och i dag kände jag av det direkt igen när jag skulle avrunda med lite utfall. Så jag avbröt galenskapen helt enkelt. Dags att ta helg nu. Det här blev ju ännu en, om inte optimal så åtminstone givande, träningsvecka. Nu sätter vi punkt för den.

Har haft lite för mycket på mitt bord på sistone så träningen har tyvärr blivit lidande de senaste dagarna. Det är ju egentligen helt kontraproduktivt eftersom det är just träningen som ger mig energi och fokus att producera. Ett litet moment 22 helt enkelt. Fattar inte. Varför är det så egentligen? Att det är just träningen som prioriteras bort när vardagen blir lite övermäktig? Instinktivt anser väl hjärnan att träning inte är lika viktigt som allt annat man håller på med och att kroppen då förmodligen behöver energin till något annat, viktigare. Som att den går in i ett överlevnadsläge och ska hushålla med resurserna. Första gången och andra gången den här konflikten tas upp i huvudet tar det emot och känns som en uppoffring. Man vill ju träna men kan inte av olika anledningar. Sedan går det rakt utför. man blir lite bekvämare och till slut träder prokastrinationsfasen in. Man bara måste göra en massa saker innan man kan träna och till slut har allt det där tagit över och det blir ingenting gjort. Jag är inte där ännu, men jag vet hur fort det kan gå att hamna där. Just nu håller jag på och renoverar barnens sovrum på min lediga och ytterst begränsade kvällstid vilket gör att jag är mer eller mindre uppslukad av det. Och när jag väl sätter punkt för dagen har jag behövt sköta annat. Jag hade ju kunnat prioritera om lite och dragit ut i löpspåret eller till gymmet. Men gör det inte. Inte ikväll i alla fall. Måste bara skriva lite först.

I bland måste man bryta ny mark. Ta en annan väg än den man brukar, bara för att se vart den leder. Det är inbyggt i människan. Vi söker hela tiden nya sätt att ta oss framåt. Både i stort och smått.

I kväll var en sådan kväll. Klockan var strax före midnatt när jag plötsligt snörade på mig skorna, tog fram ett par hörlurar, tryckte på play och gick ut genom dörren. Sedan traskade jag non-stop genom skog, fält och öde vägar i över en timme. Hela tiden på mark där jag aldrig tidigare hade gått. Jag brukar göra så ibland för att bryta mitt konventionella tänk och vanemönster. Bara ut och gå, oavsett om det är i berg eller i stan. Det är en tankemässig defragmentering.

Jag är nu ännu lite klokare.

Efter en hektisk dag med en helt sjukt lång att-göra lista lyckades jag till slut masa mig iväg till gymet. Klockan var över 22 på kvällen och jag hade mycket hellre gått och lagt mig och fått mina åtta timmar. Varit pigg och utsövd dagen efter. Men är man inne i ett träningsrace så är man. Det går inte att rucka på rutinerna. Gör man det en gång är det lättare att man gör det nästa gång också och då faller allt ihop rätt snabbt och man får börja om.

Vägde länge mellan ett löppass i skogen och att lyfta. Det blev som sagt det senare alternativet. På grund av dagens hektiska karaktär har jag ätit obefintligt och inte haft tid för mycket annat än det som måste göras. Men har man ingen given möjlighet att träna får man skapa sig det. I det här fallet blev det ett sent kvällspass med militärpressar och pushpressar. Jag har inte kört de övningarna på länge men kände mig ändå stark både i överkropp och bål.

Är hemma nu med endorfinerna pumpandes i kroppen. Har käkat och ska snart checka ut för dagen, om jag lyckas somna vill säga. Jag speedar alltid upp efter kvällsträning. Men bättre sent än inget alls.

Är mörbultad i precis hela kroppen efter morgonens träningspass. Det blev löpning som uppvärmning och därefter lite stretching för att mjuka upp ben och leder. Sedan körde jag knäböj. Är inte i närheten av de vikter jag tränade på i våras. Men det spelar ingen roll. Lastade på så länge allt kändes lugnt och kontrollerat. Tog det lugnt men körde ändå progressivt. Hade bättre kontakt med allt idag än förra veckan. Och det är positivt. För mig tar det alltid några gånger innan kroppen vant sig när man kommer tillbaks efter ett uppehåll. När allt väl är inkört igen går det att öka upp till matchvikt ganska snabbt. Åtminstone för mig. Det gäller bara att träna fokuserat, släppa egot och försöka få igång rätt nerver, leder och muskler igen.
Det här var det tredje böjpasset den här hösten och jag börjar komma över den första fysiska och mentala tröskeln. Nu är det bara att åka. Klämde även in några set marklyft av ren hybris och avslutade med lite utfall med stång. Vill försöka identifiera eventuella muskelobalanser så tidigt som möjligt i träningscykeln så jag vet vad jag har att jobba med. Och då är utfallen perfekta tycker jag.
Nu ligger jag i soffan med molande ben, varm rygg och begynnande värk i magtrakten. Då vet man att allt har tagit rätt.

Klockan har sedan länge passerat midnatt. I morgon börjar en ny vecka och jag försöker lägga upp en grundplanering för de kommande dagarna. Jag öppnar Google Keep (fantastisk app för övrigt) i min telefon och klickar upp en ny lista. Sedan börjar jag skriva. Jag staplar metodiskt upp allt jag ska göra under morgondagen i kronologisk ordning. Träning kommer först. Tänkte kickstarta hela veckan med marklyft. Det är alltid bra att bara kliva in och få skiten gjort på en gång. Då är man ju igång efter det. Sedan fyller jag på med åtta att-göra punkter och planerar att avsluta dagen med ett skrivpass.

Så där ja. Nu är måndagen under kontroll. Nu är det bara resten av veckan kvar. Jag fyller i nyckelpunkterna och stänger sedan ned telefonen. Plötsligt är allt lite klarare. Jag vet vad som kommer hända och kan förbereda mig på det. Lägga upp en strategi och köra. Minimalt med improvisation när jag som minst vill improvisera helt enkelt. Jag andas ut och kan släppa grejer jag haft i huvudet. Fokusera på att göra något annat. Som att skriva ett inlägg, till exempel.

I många år var jag en stark anhängare av att ”ha allt i huvudet”. Jag vägrade göra listor (på papper) för att det gjorde mig stressad. Jag ville ha allt memorerat så jag kunde sortera, lyfta fram, prioritera bort och komma ihåg det som behövdes när det behövdes. Jag litade på mitt fotografiska minne. Det fungerade för mig då men skulle nog inte göra det nu. Jag vet inte vad som hänt. Förmodligen stavas det Google och Smartphone. Visst, jag säljer min själ och allt det där men det är bara att gilla läget, le och gå vidare.

Dags att sova nu. Ser fram emot en grym vecka.

 

I bland, eller ganska ofta rättare sagt, ställs man inför situationer där man bara har två alternativ. Att göra eller inte göra. Som här till exempel. Det finns inget jag är mer osugen på än att gå in på ett gym, byta om, värma upp och börja lyfta massa tunga grejer. Är så jäkla trött och har inte ätit något ordentligt på länge. Ska dessutom köra ben. Fan också!

Tänker att jag kanske rent av behöver en vilodag. Att det är bra för mig på något sätt. Men nej. Så är det ju inte. Det leder inte framåt. Utan bara två steg bakåt. Tänk alla hundratals gånger man ändå kört på fast man inte riktigt varit i form. Det betyder något i det långa loppet. Inte minst mentalt.

Jag håller en ekologisk banan i den ena handen. Och en proteinladdad laktosfri drickyoghurt i den andra. Jag trycker i mig den första och sveper den andra. Sedan går jag in genom dörren, lämnar oktoberkylan bakom mig och nöter på ännu en gång. Tar ännu ett steg framåt.

Som jag alltid gör.