Vägen till Everest – reseskildring

Hösten 2014 packade jag väskan, köpte en flygbiljett och begav mig iväg till Nepal. Där tog jag mig sedan för egen maskin till Khumburegionen och Mount Everest basläger i Himalaya. På vägen tog jag även några toppar. Att vandra ensam i veckor omgiven av världens mäktigaste bergskedja och natur är något jag rekommenderar alla som kan att göra. Därför har jag försökt strukturera upp lite information och guidematerial här på sajten för de som är intresserade.

Här kommer en reseskildring som jag hoppas kan vara både inspirerande och till nytta. Den kommer att uppdateras kontinuerligt och fyllas på i mån av tid. Har du några frågor är det bara att lämna en kommentar så svarar jag.

Lukla, en liten bergsby i norra Nepal, ligger på en platå cirka 2900 meter över havet omgiven av djupa grönskande dalgångar, dramatiska berg och fantastiska vyer. Byn är själva porten in i Himalaya och utgör därför startpunkten för alla som vill nå exempelvis Mount Everest, Lhotse, Makalu, Cho Oyo, Nuptse, Ama Dablam eller Island Peak. Så det är alltså här allt börjar och slutar, oavsett om du är på en klätterexpedition, ingår i en guidad grupp eller vandrar helt solo.

Main road in Lukla Village. Photo: Clarence Frenker
Huvudgatan i Lukla. Här finns hotell, barer, resebyråer och flygplatsen. Foto: Clarence Frenker

Till Lukla tar man sig antingen med hjälp av en veckolång fotvandring genom den nepalesiska landsbygden. Eller en cirka 40 minuter lång flygning från Katmandu. Det senare alternativet är i dag också det mest populära och de små propellerplanen går därför i skytteltrafik i den mån vädret tillåter.

Tenzing Hillary Airport i Lukla har rankats som världens farligaste flygplats. Det är inte så konstigt med tanke på att start- och landningsbanan är knappt 400 meter lång och slutar med en bergvägg på den ena sidan och ett stup på den andra. Olyckorna är dock få, eller i princip obefintliga. Piloterna är mycket skickliga och flygledningen har stenkoll på väderförhållandena. Därför ställs också flygningarna ofta in och har man riktigt otur kan man få vänta en vecka innan man kommer iväg både till och från Lukla.

Efter en fantastiskt vacker flygning från Katmamandu och in över Himalayas dramatiska bergskedja i ett litet propellerplan är det den torra, friska och kyliga bergsluften man först möter när man kliver ur planet. Det märks genast att kroppen befinner sig på högre höjder och den viktiga acklimatiseringen börjar därför omedelbart.

Efter att ha vallats över flygfältet av säkerhetspersonalen är det dags att hämta ut sin packning. Har man tur så är den välbehållen. Därefter är det dags att börja vandringen.

Stämningen är laddad bland mina medpassagerare från planet. Det är i och för sig inte så konstigt. Platsen vi just nu befinner oss på är legendarisk. Här har de flesta av världens största äventyrare och bergsbestigare genom tiderna tagit avstamp för sina expeditioner.

Lukla är en stad i miniatyr och fungerar som ett ekonomiskt nav i området. Här sprudlar livet från tidig morgon till sen kväll och det går att hitta nästan allt man kan tänkas behöva: Hotell, restauranger, barer, butiker och resekontor. Dock småskaligt, vilket också gör att det kan vara svårt att få tag på boende om det skulle krisa. Det kan särskilt bli aktuellt vid utresan om vädret varit dåligt och flygtrafiken ställts in under en tid. Då samlas det snabbt mycket folk, grupper och expeditioner i byn vilket medför att det mesta korkar igen tämligen snabbt.

Här finns också helikopterbasen och ett mindre sjukhus för de ständiga räddningsaktionerna i området. Helikoptrarna är i princip alltid i luften för att hämta skadade och sjuka människor i bergen. Det kan räcka med en stukad ankel, höjdsjuka, matförgiftning eller en influensa för att läget ska bli allvarligt. Därför gäller det att ha en försäkring som täcker flygtransporter vid sjukdom och skador. Har du inga pengar flygs du inte ned från bergen, oavsett ditt tillstånd. Då får du förlita dig sherpafolkets- och omgivninges goda vilja. Och betalar du ur egen ficka får du räkna med summor på upp emot 30 000 kronor för en helikopterflygning.

Utanför flygplatsområdet samlas bybor som vill bära din packning eller följa med som guider mot betalning. Här gäller det att vara vaksam om du vandrar i egen regi. Visst, turismen är för merparten av de Sherpas som lever i området den enda möjligheten till inkomst. Och många lever under fattiga förhållanden så det är bra att lätta lite på plånpoken om man har möjlighet till det. Många försörjer sig redan från barnaåren med att bära varor, proviant och byggmaterial på sina ryggar upp och ned för bergen för nästan inga pengar alls. Men om du bara nappar på första bästa erbjudande är det lätt att effekten blir den motsatta. Det är inte ovanligt att fattiga barn organiseras och utnyttjas som bärare utan vare sig lön, försäkringar eller annan trygghet. Och de tvingas då arbeta hårt under tuffa förhållanden för att få fortsatt arbete. Om de skadar sig eller blir sjuka, vilket inte alls är ovanligt, skickas de inte sällan iväg utan var sig pengar eller annan hjälp.

I Lukla möter du också den första checkpointen på din vandring. Här kontrollerar nepalesisk militär att du har pass, visum, TIMS-kort och övriga papper i ordning. Du kommer att stöta på flera liknande kontrollstationer på vägen så se till att ha koll på din dokumentation, har du inte det väntar dryga böter och i värsta fall kan du tvingas vända om. När allt är i sin ordning är det bara att börja vandringen och ge dig ut på de snåriga vägarna mot Namche Bazaar.

One of many bridges in Khumbu valley on Everest Base Camp Trek.
Vägen från Lukla präglas av grönskande dalgångar, floder och branta stigningar. Hängbroar är därför vanliga i området. De är överlag i bra skick. Foto: Clarence Frenker

De första timmarnas vandring från Lukla går längs slingriga serpentinvägar ned till lägre höjder. Längs vägen går man över hängbroar och passerar små byar med familjedrivna restauranger och vandrarhem. Den smala vägen är oftast väl trafikerad så här får man bitvis trängas med jakar, bärare och andra vandrare. Efter cirka två timmar kommer man fram till Phakding. Byn ligger på cirka 2610 meters höjd och här är det klokt att spendera första natten. Då får kroppen möjlighet att vänja sig vid höjden och förbereda sig för brantare höjdstegringar de kommande dagarna.

A small village located between Lukla and Namche Bazaar.
En liten by på vägen mellan Lukla och Namche Bazaar. Foto: Clarence Frenker

I Phakding hittade jag en lodge, eller ”teahouse” som det också kallas, där jag fick bo gratis i ett litet oisolerat rum mot att jag åt på den familjedrivna restaurangen. Slutnotan för middag och frukost landade på cirka 200 kronor. Jag hade kommit billigare undan om jag inte överbeställt. Ett misstag jag inte upprepade efter det.

Morgonen efter påbörjas vandringen mot Namche Bazaar. Räkna med en lång och tung dag med brant stigning. De sista timmarna går du i princip bara rakt uppåt innan du är framme vid Namche Bazaar. Om du packat för tungt är det här det första smakprovet på vad det kommer att innebära.

Namche Bazaar tornar upp sig som en målning när man rundar den sista kurvan på stigen och får den första glimten av byn. Husen ligger i etager längs bergssluttningen och allt omges av panoramalika vyer av Himalayas berg. Byn utgör själva hjärtat i Khumbudalen och här frodas Sherpakulturen. Här finns skolor, hotell, pubar, bagerier, apotek, växlingskontor, resebyråer, värdshus och supermarkets. Har du glömt något i utrustningsväg eller inte har någonting alls med dig för den delen kan du köpa det här. Det finns några få märkesbutiker med västerländska priser. Men i övrigt är det kopior på kända märken som North Face, Patagonia och Mammut som gäller. Det finns även butiker som säljer bra begagnad expeditionsutrustning och inhemskt tillverkade mössor, buffs och vantar. Priserna är något högre än i Katmandu men då ska man ha i åtanke att allt som konsumeras och går att köpa i Namche Bazaar har burits av bärare från Lukla. Så pruta inte mer än nödvändigt.

Känslan av att befinna sig i bergsbestigarnas mekka är påtaglig. I princip allt är kopplat till berg, klättring och vandring. Här har klätterexpeditioner sedan 1950-talet ätit, sovit och förberett det sista för sina expeditioner framför värdshusens kamineldar. Ett namn som ständigt nämns är Edmund Hillary, Nya Zeeländaren som tillsammans med Tenzing Norgay blev den första att bestiga Mount Everest 1953. Hillary betraktas som en gud av invånarna i byn, vilket inte heller är så konstigt då han vigde stora delar av sitt liv åt att bygga upp välfärden i området. Men även bergsbestigare som Reinhold Messner, Scott Fischer och Rob Hall har satt sina bestående avtryck.

I Namche Bazaar är det tämligen enkelt att få tag på ett rum, även under högsäsong. Den enklaste standarden kostar knappt en hundring om dagen. Och då får man en säng i ett oisolerat rum med gemensam toalett. Men som med allt annat går det också att bo ”femstjärnigt”. Det finns lyxhotell för den som vill kosta på sig. Och det gäller även maten. Här finns alltifrån Dal Bhat och friterad kycklingshnitzel till mat jämförbar med finkrogar. Här bör man dock börja fundera på att övergå helt till vegetarisk kost. Eftersom byn ligger i Sagarmathas nationalpark är det förbjudet att döda djur i området vilket således innebär att allt kött som säljs i området har burits upp av bärare. Det kan därför rimligtvis ha legat öppet exponerat i en korg i gassande solsken i några dagar innan det nått storköken i Namche Bazaar. Om man överväger att äta kött för proteinintagets skull skulle jag rekommendera fågel. Då sker slakten i byar belägna hyfsat nära nationalparken vilket innebär att transporten är relativt kort. Jag åt friterad kycklingschnitzel och klarade mig fint. Men som sagt, vegetariskt är att rekommendera.

I Namche Bazaar är det dags för en acklimatiseringsdag. Man bör därför stanna här i minst två nätter för att kroppen ska få en chans att anpassa sig till höjden och den lägre syrenivån. Själv vandrade jag upp i bergen för att närma mig 4000 metersgränsen. Här fick jag också min första glimt av Mount Everest och Lhotse långt bort i fjärran. Känslan kan bara beskrivas som mäktig och det blir nu påtagligt att man befinner sig i världens största bergsmassiv.

Efter en heldag på högre höjder är det dags att ta sig tillbaks till hotellet och ladda upp med en ordentlig middag följt av en öl eller två. Det är också nu man ska passa på att ta sin sista dusch på ett tag.

Efter två nätter i Namche Bazaar är det dags att bege sig vidare. Siktet är inställt på Tengboche och det är nu man lämnar det sista av civilisationen bakom sig. Efter bara några minuters vandring har man tagit sig ut ur den livfulla byn. De dammiga stigarna blir snabbt smalare och slingrigare och det blir allt tydligare att man är på väg mot de vassa bergstopparna i horisonten. Det är under den här sträckan som det riktiga Himalayaäventyret börjar. Det märks genast att antalet vandrare, grupper och expeditioner är färre än mellan Lukla och Namche Bazaar. anledningen är att många haft Namche Bazaar som mål och sedan vänt om igen eller tagit andra turer i närområdet. Medan de flesta som vandrar mot Tengboche har som mål att ta sig till bergen i Everestmassivet eller Island Peak, Makulu och Cho Oyo strax österut.

Ganska snart passerar man en minnesstaty av Tenzing Norgay. Statyn är placerad längs en dammig grusväg och har Mount Everest och Ama Dablam i blickfånget. Platsen är väl vald och här stannar man med fördel upp och insuper omgivningen. Vandringen fortsätter därefter genom ett brant och kuperat bergslandskap. Du går längs sluttningar och dalgångar flera hundra meter ovan marken och då och då leder vägen genom små byar och rastplatser. Här finns flera möjligheter att äta lunch, dricka en kopp te eller köpa snacks och nybakat bröd. Ett fåtal värdshus längs vägen har även tillgång till wifi. Avgiften för att koppla upp sig på nätverken är relativt hög men finns det några sista ärenden, statusuppdateringar eller andra mobilrelaterade sysslor som behöver avverkas är det läge att göra det nu. 

Efter att ha vistats på högre höjder under vandringen som varit kommer en nedstigning. Det känns rätt snopet att ge upp de surt förvärvade höjdmeterna som tillryggalagts under dagen. Särskilt som dessa ska göras om igen innan dagens slut. I en dalsänka passerar man till slut en hängbro över en fors. En bit efter den kommer en militärkontroll där papper och tillstånd kontrolleras på nytt. Därefter börjar en brant och krävande stigning på några hundra höjdmeter innan man når Tengboche.

Jag stannar upp med svetten rinnandes längs pannan. Eftermiddagssolen steker på något oerhört och ryggsäcken tynger ned min trötta kropp. Jag blickar ut över landskapet bakom mig och börjar le. Utsikten är obeskrivlig. Jag har vandrat i timmar, varav de sista i princip rakt uppåt. Kroppen skriker efter vatten, jag dricker och njuter av varenda droppe. Mina andetag är tyngre men sinnesnärvaron är total. En helikopter surrar avlägset långt upp i luften. Jag vet att Namche ligger där borta någonstans långt bortom kullar, dalar, bergstoppar och moln. Det är nu tydligare än någonsin att man befinner sig i Sherpa-land. Hit tar man sig inte på något annat sätt än till fots. Och det som finns att tillgå kommer enbart hit för att bärare burit hit det på sina ryggar.

Jag skruvar igen Nalgeneflaskan, hänger den på väskan och tar en bild. Konstaterar snabbt att det är meningslöst. En kamera gör ögonblicket inte rättvisa. Precis då hör jag steg närma sig. Bakom en krök från den stig jag nyss själv kämpat mig upp för kommer en man och en kvinna i 30-årsåldern. De bär varsina två små ryggsäckar. Vi hälsar på varandra. De kommer från USA. Kläderna de bär är av marknadens bättre friluftsmärken. Vi pratar lite och det visar sig att de ingår i en guidad grupp. De hade dock varit lite snabbare än de andra och gått i förväg med en av guiderna. De undrar vad jag gjorde där ensam. Jag svarade att jag ville till Mount Everest, packat en väska, börjat vandra och nu var på min väg dit. Det verkade främmande i deras värld. Men de uttryckte ändå någon form av beundran. Vi pratade vidare. De undrade vad jag hade i ryggsäcken. Det jag behövde, förklarade jag och frågade vad de i sin tur hade i sina. Kamerautrustning, vatten, och en tröja visade det sig. Resten av deras tillhörigheter bars av hyrda bärare. Vi skildes artigt åt och jag gick vidare medan de stannade för att hämta andan. 

 

 

2 reaktioner till “Vägen till Everest – reseskildring”

  1. jag vill gärna läsa fortsättning. Du skriver så bra. Förra våren gick jag från Salleri – Namche för att se hur det kändes. Hade gärna gått vidare men hade en bokad flygbiljett hem. I april ska jag gå från Lukla MOT BC så långt som det känns bra.
    skulle också gärna få ett utskriftsbart på din packlista.

    1. Hej!
      Tack för fin feedback, den tar jag till mig. Tanken är att skriva vidare här i den mån jag har tid och möjlighet. Så det är bara att hålla utkik på sidan!
      Vad kul att du ska dit i vår. Jag ska försöka fixa en utskriftsvänlig version på packlistan till dig.

      /Clarence Frenker

Lämna ett svar till margaretha Thyr Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.