Statiskt läge

Har haft lite för mycket på mitt bord på sistone så träningen har tyvärr blivit lidande de senaste dagarna. Det är ju egentligen helt kontraproduktivt eftersom det är just träningen som ger mig energi och fokus att producera. Ett litet moment 22 helt enkelt. Fattar inte. Varför är det så egentligen? Att det är just träningen som prioriteras bort när vardagen blir lite övermäktig? Instinktivt anser väl hjärnan att träning inte är lika viktigt som allt annat man håller på med och att kroppen då förmodligen behöver energin till något annat, viktigare. Som att den går in i ett överlevnadsläge och ska hushålla med resurserna. Första gången och andra gången den här konflikten tas upp i huvudet tar det emot och känns som en uppoffring. Man vill ju träna men kan inte av olika anledningar. Sedan går det rakt utför. man blir lite bekvämare och till slut träder prokastrinationsfasen in. Man bara måste göra en massa saker innan man kan träna och till slut har allt det där tagit över och det blir ingenting gjort. Jag är inte där ännu, men jag vet hur fort det kan gå att hamna där. Just nu håller jag på och renoverar barnens sovrum på min lediga och ytterst begränsade kvällstid vilket gör att jag är mer eller mindre uppslukad av det. Och när jag väl sätter punkt för dagen har jag behövt sköta annat. Jag hade ju kunnat prioritera om lite och dragit ut i löpspåret eller till gymmet. Men gör det inte. Inte ikväll i alla fall. Måste bara skriva lite först.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.