Resa, mat och boende i Nepal

Solig förmiddag i Everestmassivet, Khumbu, Nepal. Foto: Clarence Frenker
Solig förmiddag i Everestmassivet, Khumbu, Nepal. Foto: Clarence Frenker

Om du planerar en solovandring i Himalaya och Nepal finns det en hel del saker att tänka på. Förutom att ordna flyg, boende och ha koll på maten krävs det även en del fix med tillstånd och annan myndighetsrelaterad byråkrati innan avfärd. Små missar kan lätt resultera i stora problem. Så därför har jag försökt sammanställa det viktigaste om det praktiska för att ge svar på de vanligaste frågorna. Det mesta är baserat fakta och mina egna erfarenheter. Jag försöker hålla informationen uppdaterad men jag rekommenderar också att kolla de senaste uppgifterna med officiella myndigheter eller dylikt innan avfärd utifall något ändrats.

Flyg och inrikestransporter
Det enklaste och i princip enda sättet att ta sig till Nepal är att flyga. Flera bolag har flighter dit, dock av varierande pris, kvalitet och tidseffektivitet. I de flesta fall handlar det om att ta ett anslutande flyg från antingen Saudiarabien, Indien eller Kina. Flyger man via Indien krävs dock ett transfervisum vilket måste ordnas i förväg.

En flygbiljett från Stockholm till Katmandu går att hitta för mellan 5000-12000 kronor beroende på säsong. Jag betalade 7000 kronor tur och retur med Qatar Airways i november med en mellanlandning i Qatar. Om man inte ska resa vidare någon annanstans efteråt rekommenderar jag starkt att även ordna med en returbiljett redan i Sverige. Trycket på den underdimensionerade Tribhuvan Airport i Katmandu är hårt och minsta strul resulterar ofta i stora förseningar. Har man då inte alla papper i ordning blir det problem.

Om man ska flyga vidare inrikes i Nepal för att ta sig till exempelvis Annapurna eller Everestmassivet är det en god idé att boka även det i förväg. Visst går det att köpa direkt på plats av någon av de många researrangörerna i Katmandu men biljetterna går åt snabbt, särskilt under högsäsongerna på hösten och våren, och det är inte helt säkert att det finns några lediga avgångar de datum du tänkt dig.

Lukla med Tenzing Hillary Airport i bakgrunden. Runt flygområdet samlas dagligen fattiga bybor för att försöka få jobb som bärare åt nyanlända expeditioner och vandrare. Foto: Clarence Frenker
Lukla med Tenzing Hillary Airport i bakgrunden. Runt flygområdet samlas dagligen fattiga bybor för att försöka få jobb som bärare åt nyanlända expeditioner och vandrare. Foto: Clarence Frenker

Det finns en handfull Nepalesiska bolag som flyger i Himalaya, där de största är Tara Air och Yeti Airlines. De har båda internetbokning. Jag köpte en enkel biljett till Lukla på nätet för 160 dollar när jag skulle till Everest. Returbiljetten köpte jag dock i Namche Bazaar för samma pris när jag var på väg ned från bergen. Det var en chansning från min sida men visade sig vara rätt beslut. Ett oväder hade drabbat Lukla dagarna innan jag skulle hem vilket resulterat i inställda avgångar i två dagar vilket skapat ett totalt kaos. De som hade förköpta returbiljetter hamnade på en reservlista och kom aldrig hem medan de som köpt biljett på plats hade förtur. Viktigt att veta är att det inte går att räkna med att flyga från bergen de dagar man planerat. Väderförhållanden och vindar gör exempelvis Tenzing Hillary Airport i Lukla enormt känslig och det är inte ovanligt att resenärer blir fast i Lukla i en vecka. Ha därför lite marginal även till din hemresa från Katmandu.

Visum
I Nepal krävs visum. Det köps enklast direkt på flygplatsen vid ankomsten. Ett 30-dagars visum kostar cirka 40 dollar. För 90 dagar betalar du 100 dollar och räcker det med 15 dagar betalar du cirka 25 dollar. Säkrast är dock att ha ett 30-dagars visum om du tänkt vistas i Himalaya.

TIMS – Trekkers Information Management System
Huruvida det är tillåtet eller ej att vandra ensam i Himalaya är det lite oklarheter kring. Officiellt sett ska man ha med sig en auktoriserad guide under sin vandring. Det gäller både om du går ensam eller i grupp. Bestämmelsen kom till för några år sedan som en säkerhetsåtgärd efter att ett flertal solovandrare försvunnit, mördats och utsatts för brott bergsområdena. Och det finns ju helt klart en poäng med det. Det är inte riskfritt att vandra själv, även om riskerna går att minimera avsevärt bara man vet vad man gör. Guidekravet tycks dock kunna ses mer som en stark rekommendation, och inte ett formellt krav. Åtminstone inte när jag var där senast. Vad som däremot är viktigt att tänka på är att ha ett så kallat TIMS-kort. TIMS, som står för Trekkers Information Management System, finns till för att hålla koll på vilka som befinner sig i området. Syftet är i första hand att underlätta vid räddningsaktioner. I och med TIMS-systemet finns bitvis även beväpnad polis och militär i området för att utöka säkerheten. TIMS-kortet köps vid turistkontoret i Katmandu och kostar cirka 20 dollar. Kortet kan du komma att behöva visa upp vid militära posteringar. Där kontrolleras även att du betalat parkavgiften. Den betalas innan du går in i nationalparken och då skrivs du in i en tjock liggare och får ett kvitto. Tappa inte kvittot och glöm inte att betala. Det gjorde jag vilket resulterade i att jag fick gå tillbaka flera timmar för att betala avgiften. Jag hade inte heller något TIMS-kort. Men som tur var godkändes att jag enbart hade pass och visum. Det är dock ingenting jag rekommenderar. Jag var bitvis rejält nervös över vad det skulle kunna få för konsekvenser.

Pengar, mat och boende
Längs de populäraste vandringslederna i Himalaya finns det gott om både boende och mat. De flesta sherpas har turismen som sin enda inkomstkälla och upplåter därför sina hem och kök till vandrare. Vanligast är att man bor i ett så kallat Teahouse där man hyr ett litet rum för en symbolisk summa mot att man betalar vad de vill ha för maten på deras restaurang. Restaurangen, eller serveringen, utgörs oftast av ett större rum med en kamin i mitten och träbänkar med bord runtom. Om du vandrar ensam är det oftast här man träffar nytt folk och utbyter erfarenheter.

Boendet i sin tur består som regel av ett litet oisolerat rum på max några kvadratmeter som precis rymmer en säng eller träbrits. Toaletten, som alltid delas med alla andra, är oftast ett hål i marken med sporadisk tillgång till spolning och rinnande vatten. En tumregel är att ju högre upp i bergen du kommer, desto enklare blir standarden.

Då temperaturskillnaderna kan vara rätt dramatiska mellan dag och natt gäller det att ha en varm sovsäck med sig. Det är inte ovanligt med minusgrader i rummet på nätterna. När du börjar närma dig 5000 meter kan temperaturen krypa ned mot 20-30 minusgrader. Viktigt att komma ihåg är att den ständiga vistelsen på hög höjd gör att kroppen har ett konstant underskott av röda blodkroppar och därför lättare kyls ned.

Här kan du läsa mer om vilken packning som behövs i Himalaya
Är du i Nepal, och i synnerhet Himalaya, kommer du äta Dal Bhat. Dal Bhat är en linsgryta med nudlar som är rik på protein och näring. Då det i exempelvis Khumbudalen råder förbud att döda djur och andra levande ting är det vegetarisk mat som gäller. Även om du är en inbiten carniovore. Det kött som finns i området har slaktats utanför dalen och kan ha burits i flera dagar eller veckor i gassande solsken innan det hamnar i grytan eller pannan i bergsköken. Det är bara att lägga ihop matematiken så inser vem som helst att det är som att beställa en magsjuka. Och magsjuka är det sista du vill ha när du vistas på hög höjd. Det kan faktiskt vara direkt livsfarligt och orsaka uttorkning med akut höjdsjuka och ödem som följd.

Så för att få i dig kalorierna du behöver gäller det att först och främst att hålla sig frisk. Höjden gör underliga saker med kroppen. Framkalla illamående och minskad aptit är några av dem. Därför är det desto viktigare att du äter och dricker när du har möjlighet. Oavsett hur osugen du är. De fysiska påfrestningarna gör att kaloriförbränningen går på högvarv och missar man ett mål mat eller kommer efter i vätskeintaget kan det snabbt gå utför. Så se till att få i dig minst fem liter vatten om dagen och ät regelbundet. Drick även grönt te så ofta du kan. Själv öste jag i socker så fort jag kunde för att fylla på glykogendepåerna.

För att prata lite pengar då: Boendet kostar från några kronor upp till en femtiolapp om dagen beroende på utbud och efterfrågan. För en måltid betalar du cirka 20-80 kronor. Även det beror på hur högt upp du är i bergen. I Gorak Shep, som är den sista utposten innan Everest Base Camp, kan du köpa en Coca Cola för 30 kronor. En Snickers kostar även den runt 30 kronor och för en enklare måltid betalar du över 100 kronor. Och då pratar vi inte om någon smaksensation. Socker, kolhydrater, olja och fotogen är ungefär den smakblandning jag drar mig till minnes.

Vy över Namche Bazaar. Stora delar av byn finns inte längre kvar efter jordbävningskatastrofen som drabbade området 2015. Foto: Clarence Frenker
Vy över Namche Bazaar. Stora delar av byn finns inte längre kvar efter jordbävningskatastrofen som drabbade området 2015. Foto: Clarence Frenker

I Namche Bazaar kan du däremot hitta det mesta du kan tänka dig. Där finns bland annat ett muffinbageri, en hamburgerrestaurang, en uppsjö av hotell och värdshus, några irländska pubar, en rockbar, bankomat och mängder med trekkingbutiker som säljer allt du behöver och lite till.

Men om du håller ett strikt och disciplinerat matintag, inte råkar ut för några olyckor och inte behöver komplettera någon utrustning kan du allt som allt komma undan med att leva på i snitt 200 kronor om dagen, inklusive boende och tepauser.

4 reaktioner till “Resa, mat och boende i Nepal”

  1. Jätte intressant! Tack så mycket för dina tips och råd.
    Nu har jag printat ut dina packningstips!

    Jag ska dit om en månad och det ser jag fram emot! En dröm sen jag var en liten tjej 🙂

    Ha det gott och trevlig helg

    Hälsningar
    Laurry

    1. Vad roligt! Hoppas allt gick bra. Och att du hade en härlig resa. Gick du själv? Och hur var det i området efter jordbävningen? Är väldigt nyfiken på att höra.

      Allt gott!

  2. Hej Clarence!
    Har läst din reseberättelse med stort intresse. Några frågor bara. Räcker det med 14 dagar för att ta sig till basecamp och tillbaka till Stockholm. Hur lång tid tar det att nå dit från Lukla om vädergudarna är på bra humör. Hur många dagar ( kanske du nämnde det ) måste man vistas på en specifik höjd innan man kan gå vidare? Sista frågan : Finns det seriösa trekking guider som du kan ” hyra ” vid Lukla! och vad är en vettig betalning?
    Mvh.
    Berendir Nybom

    1. Hej!
      Jag skulle säga att 14 dagar tur och retur är i kortaste laget. Det kan gå men då gäller det att allt klaffar. Jag rekommenderar helt klart mer tid för att vara på den säkra sidan.
      Att ta sig till fots från Lukla till Everest Basecamp tar cirka 9-10 dagar som minst med endast den nödvändigaste acklimatiseringen. Då räknar jag med två nätter i Namche Bazaar samt två nätter i Dingboche med tillhörande acklimatseringsturer på båda ställena. Sedan gäller det att ta sig tillbaka till Lukla, vilket det finns olika alternativ för. Ett är att gå över passen, det andra att gå ner samma väg som man gick upp.
      Gällande guider: I Kathmandu kryllar det av trekkingföretag som kan styra upp allt ifrån transporter och grupper till privata guider och bärare. Så det beror helt på vad du ha för plan. Gå själv, endast med guide eller i grupp. Det är bara att välj. Det bästa är nog att kolla runt lite innan du bestämmer dig. Och sedan jämföra priser. Sådant beror helt på säsong, utbud och efterfrågan. Men det viktiga är att du hittar någon som känns pålitlig. Många vill kalla sig guider men är det egentligen inte.
      Hoppas du fick svar på dina frågor. Det är bara att höra av dig igen annars. Lycka till!

Lämna ett svar till Laurry Ramirez Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.