Det blev lite av en mellandag i dag. inte för mycket, inte för lite. Lagom helt enkelt. Det blev en sån mellanväg att jag till och med hann svänga förbi frisören på vägen hem. Som om jag hade all tid i världen. Vilket jag uppenbarligen hade, för jag liksom bara bestämde mig för att d e t f å r t a d e n t i d d e t t a r helt enkelt. Som förr i tiden när allt var analogt.
Så appropå mellan kom jag hem precis i lagom tid för att laga middag. Och för att fortsätta vara dagens tema trogen blev det, håll i er nu, en spagetti och köttfärssås. Lite vardagslyx sådär. Inte för mycket, inte för lite. Utan väldigt lagom. ”Gott”.
Därefter röjde jag av. Fixade köket, plockade undan barnens leksaker och drack kaffe.
Där någonstans fick jag spel. Jag har egentligen väldigt svårt får mellanvägar. Antingen är jag på, eller av. Och när det här februaribeteendet med att sitta i soffa och titta i telefon sköljde över mig under kvällen kände jag att det fick vara nog. Har som sagt haft en medveten träningspaus i februari. Men som alltid när jag inte tränat på ett tag börjar det kännas som om jag förfaller inifrån. Så det var nu det hände. Jag snörade på mig löpardojjorna, drog på en tränignslista på Spotify…och gav mig ut i kvällsdimman klockan 22.30 och började kuta. Till en början visste jag inte riktigt hur jag skulle göra. Det gick liksom skevt och rykcigt. Hur är det möjligt? Kan man tappa ”löpsteget” bara så där? Men jag gav fan i det och fortsatte springa för glatta livet. Det gick bra. Kände mig stark och med bra flås. Tills det typ sa stopp. Det blev jobbigare och jobbigare. Stegen tyngre och tyngre och där och då bekände vinterkondisen färg.
Så jag lommade hem med andan i halsen och ett reflexband fortsatt glittrandes runt armen. Nöjd över vad jag presterat. Det viktiga vara bara att ta sig ut och komma i gång, och nu är steget taget. Om än ett litet sådant. Men det är hur som helst starten för den här träningsvåren.
Då var man i gång.