Lördagsbrunch

Lördag morgon. Klockan ringer och det är bara att försöka studsa upp. I dag är det premiär för S:t Erikscupen i Stockholm och min äldsta son ska alltså spela match. Vi slänger oss i bilen och åker ut mot Värmdö. Väl framme på IP är det så klart smockfullt på parkeringen. Det finns inte en enda ledig lucka. förutom en liten plats precis bakom en utfart. Allt är mycket oklart vad gäller regler och avstånd men jag klämmer in bilen och rusar ut.

Boqueria, Mood
Brunch på Boqueria.

Matchen är brutal. Sonens lag utklassar motståndarna med 6-1 och som bonus på allt gjorde grabben även mål. Känslan av stolthet är svår att beskriva. Man bara ropar och skriker och typ grinar om vartannat. Som förälder lever man verkligen ut där på långsidan. Det händer något hos alla som ser sina barn spela. Det blir allvar på något sätt och alla vill att just deras lilla krigare ska kämpa mest. Och när de väl gör mål går känsloexplosionen inte att hejda. Den bara väller ut med full kraft. Det var vi flera som fick erfara i dag.

När vi efter matchen gick tillbaka till bilen skymtade jag något gult vid vindrutetorkaren. Jag kände pulsen stiga och svor för mig själv några gånger när jag tog de sista stapplande stegen mot motorhuven. Och mycket riktigt: där satt den gula jäkla lappen ihoprullad och fastklämd längst ned på rutan. 500 spänn för att ha felparkerat av oklar anledning. ”Iskalla, giriga, beräknande hyenor”, tänkte jag när jag pulade ner lappen i fickan. jag har inte blockerat något, förstört något, skadat något eller på något annat sätt stått i vägen eller hindrat framkomligheten. Det är lördag morgon och jag ska bara kolla när min grabba spelar fotboll i en timme. Och då står de där och hökar för att dra in lite extra deg till sin provision. Funderar på att överklaga.

Parkeringsböter.
Parkeringsböter.

Men vi lät oss inte nedslås av det. I stället skruvade vi upp stereon och drog till Mood på Regeringsgatan för att käka brunch med några vänner på Boqueria. Men det var ju också lättare sagt än gjort. Inte en enda p-plats i sikte och med boten i färskt minne had jag ingen lust att chansa. Så det blev ett p-garage. Svindyrt så klart. Och krångligt. Men eftersom vi inte hann hem och lämna bilen hade vi inget val.

Vi lämnade bilhelvetet bakom oss och gick in i restaurangen för att fylla på med mat och umgänge. Där satt alla redan med vin i glasen. Jag tog en färskpressad juice, eftersom jag skulle köra, och sen beställde vi in mat. Det blev en spretig men god plockmeny och vi satt kvar en bra stund.

Därefter gick vi till bilen, cashade ut och funderade på vad vi skulle göra härnäst. Eftersom vi hade bilen bestämde vi oss för att åka hem och parkera.

Tog sen en kaffe och varvade ner. Tänkte på det här med bil. Den  har allt mer och mer förlorat sin plats hos oss. Den har nästan helt fasats ut. Vi använder den inte mer än någon eller några gånger i veckan. Och då endast i absoluta nödfall. För precis som i dag bidrar den bara till stress och strul.

Precis som den gula lappen som ligger och bränner i min ficka.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *