Jag är tydligen inte odödlig

Clarence Frenker
Mörbultad och yr i skallen. Foto: Clarence Frenker

I dag blev jag påmind om min egen dödlighet. I en skateboardramp. Jag var i en betongpool med barnen och lallade runt lite med en bräda jag egentligen inte gillar.
Så innan ett dropp bad jag att få låna äldsta sonens skateboardhjälm. Bara ifall att. Jag var egentligen på väg att köra utan men ändrade mig i sista stund. Märkligt, för jag har ju kört massor med ramp i mitt liv utan att ramla och känner mig ganska säker. Men just nu fick jag ett infall.
Så, jag knäppte på mig hjälmen, tryckte ner brädan och åkte. Men på nervägen tog det stopp. Ett hjul låste sig i ett hål i rampen och jag föll framstupa rakt mot betonggolvet. Jag hann tänka ”fan”. Och ”vilken jäkla röta att jag tog på mig en hjälm”. Sen hördes det bara ett krasch när huvudet tog emot smällen och sen låg jag där på botten av rampen som en trettiplussare som precis ramlat i en skateboardramp och inte riktigt fattade vad som hänt.
Jag var rejält yr i skallen, hakan fick sig en smäll och i övrigt hade lite nya skrubbsår tillkommit.
Det första jag tänkte på sen var hur jäkla nära det var att jag körde utan hjälm och vad det hade inneburit. Förmodligen en spräckt skalle, akuten och en lång tids rehabilitiering.
Jag reste mig och haltade upp till kanten. Som ett skadeskjutet vilt. Sen satt jag där med en kaffe i solen och kollade när mina barn åkte i stället. Tänkte vidare på hur lätt livet hade kunnat förändras för alltid. På grund av ett till synes litet val jag gjorde. Lustigt det där.
Sen rullade dagen vidare med solsken, skateboardåknig, familjeliv och söndagsmiddag.
Är tacksam för en grymt skön dag. Och över att fortfarande vara med i matchen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *