Därför flyttade vi från hus till lägenhet

Jag har de senaste åren downsizeat mitt liv ganska hårt. Främst materiellt men även på andra plan.
Resultatet: Tid att göra det jag vill, inga utgifter och mer frihet.

För att ta allt från början.

Det var egentligen inget att snacka om. Plötsligt drunknade jag i grejer, plikter och åtaganden. Jag hade ett hus att sköta som jag egentligen inte ville ta hand om, ett konstant bilåkande som jag avskydde och ett pendlande som tog tid från barnen och mina fritidsintressen. Jag insåg att det jag lovat mig själv inte skulle få hända hade hänt. Mitt liv handlade inte längre om det jag ville, utan om en massa annat. Jag befann mig på ett sidospår och jag var tvungen att hitta tillbaka till min ursprungliga kurs.

Så vilken var den ursprungliga kursen, och vad var det som gjorde att jag fullständigt tappat kompassen? Och hur skulle jag ta mig tillbaka?

Svaret var ganska enkelt. Jag tänkte en kort stund igenom vad jag egentligen ville och om jag gjorde det. Sedan skötte resten sig självt.

Jag och min sambo hade ett hus från 1920-talet i en Stockholmsförort som vi byggde och renoverade på typ jämt. Det var massiva trägolv, vita ytskikt, luftigt och fräscht kök, äppelträdgård och nya vitvaror. Och inte nog med det. Det skulle ju bli större också så bygga ut-planerna var också ständigt närvarande. Allt sådant som jag tror merparten av den renoveringsskadade svenska medelklassen strävar efter och skuldsätter sig för livet för att förverkliga. Samtidigt hade vi jobb att sköta och alldeles för lite tid att få logistiken att gå ihop.

Problemet var bara att allt det ljusa och fräscha egentligen inte betydde något. Visst, det var en liten glädjestund när det nya loftet var färdigt, fasaden fått en ny färg och det vitvaxade furuplankgolvet i det nyrenoverade köket band ihop allt med den vita takpanelen på övervåningen. Vi hade lyckats få ihop en tidsenlig designtråd i huset. Än sen då? Den där känslan gick ju snabbt över och vi ville ju ändå bara ut på långresor. Vilket vi också gjorde så ofta vi kunde. När vi väl skulle njuta av vår äppelträdgård under sommarmånaderna stack vi iväg fortare än kvickt och var sällan hemma mer än för att hämta post och vattna blommorna. Sedan kom vi hem och fick ta hand om en oklippt gräsmatta och ogräs i mängder.

Så vad var själva meningen med allt? Det är ju i och för sig inte någon unik fråga. Men ändå. I det här fallet var svaret givet. Det jag höll på med var inte det jag ville lägga min ytterst begränsade livstid på. Husdrömmarna var inte våra längre. Så vi ringde en mäklare och lade ut huset till försäljning. Många höjde på ögonbrynen. Förstod inte. “Ni gör ju tvärtom”, var en vanlig kommentar.

Ja, kanske. Men vi gör vår grej, inte det alla andra förväntar sig att vi ska göra. Planen var att sälja huset, skaffa en central lägenhet och minimera och förenkla livet så mycket det bara gick. Få mer tid för barnen, familjen och oss själva. Och dra ut på en långresa på obestämd tid när sambons studier var avslutade.

Tiden som följde blev ett kaos. En dag i mars för några år sedan skrev vi kontrakt och skulle alltså vara bostadslösa från och med tre månader. Men vi hade is i magen och tänkte att det löser sig. Efter otaliga lägenhetsvisningar hittade vi till sist den för oss perfekta lägenheten och budade hem den. Den hade allt vi behövde: tre sovrum, ett kök, vardagsrum, hall och ett badrum. Dessutom med bara tio minuters promenad till Södermalm och jobb och skola bara fem minuter bort i alla riktningar. Så där, vi hade rott hem det. Första kapitlet var avslutat.

I samma veva började den stora utrensningen. Jag har i hela mitt liv varit väldigt bra på att göra mig av med grejer. Till att börja med gillar jag inte prylar, det är det som är själva kärnan i det här inlägget. De distraherar mig och stjäl fokus från det jag vill och ska göra. Så vid varje avslutat livskapitel har jag gjort mig av med i princip allt och börjat om. Stängt en dörr och öppnat nästa.

Här hade vi nu ett scenario där vi var två vuxna personer med två gemensamma barn. Då funkar det inte längre på det sättet. Man har ju ett helt liv ihop och en stor del av familjebildningen handlar ju om att bygga bo.

Men här var vi tvungna att göra något drastiskt åt alla grejer vi samlat på oss genom åren. En stor del åkte till tippen redan innan visningen. Nästa stora skräpvändor gick vid flytten. Men resten då? Jag tittade på alla kartonger, grejer, elektronik, köksprylar, möbler, foton, skivor, travar med dvd-skivor, kläder, skor, tavlor och trädgårdsredskap och tänkte: Vad fan! Jag visste att vi hade prylar från våra år tillsammans i huset, vilket hade gnagt i mig en tid. Men jag kunde aldrig föreställa mig att det var så mycket. Så det var bara att fortsätta grovrensa. Sedan hyrde vi ett Shureguardförråd för resten.

Där tog processen fart. I omgångar började jag rensa ut mitt liv. Igen. Men den här gången handlade det inte om att stänga dörrar. Utan att hitta tillbaka till den väg jag en gång varit på. Och alla prylar var ett hinder. Så jag delade upp allt i sektioner. Min garderob var en sådan till exempel. Jag har tidigare lyckats hålla den nere men nu hade det blivit för mycket. Jag började strukturera upp och gå igenom vad jag hade. Sedan delade jag upp allt i tre högar: Spara, släng och kanske. Den där kanske-högen tenderar att bli rätt stor så där var jag skoningslös. Hade jag minsta problem med plagget, inte använt det på ett tag eller att det inte uppfyllde mina krav på kvalitet, funktion och passform så hamnade det i släng. Så där höll jag på tills jag bara hade två par byxor, två tröjor, två skjortor, några t-shirts och lite träningskläder kvar.

Sedan gick jag på nästa sektion, och nästa och nästa. Sakta växte en struktur fram. Rent materiellt hade jag bara kvar sådant som absolut fyllde en funktion i mitt i liv. Resten rök. Och det applicerades per automatik på andra saker i livet. I stället för att lägga energi på att ta hand om en massa grejer fanns det plötsligt tid och utrymme att göra sådant jag ville. Dels frigjorde det en massa plats rent fysiskt, vilket bland annat innebär att vi inte har något behov av att uppgradera våra surt förvärvade Stockholmskvadrat.

Det är inte slut än. Det här är en ständigt pågående process. Men det som hände var att jag hittade tillbaka till mitt gamla spår. Allt det materiella som stulit fokus var inte i vägen längre. Jag såg klart igen och hade helt plötsligt en massa tid att göra sådant jag inte hann förut. Både ensam och med familjen. Men framför allt har det varit den grundläggande förutsättningen för att förverkliga våra sedan länge bestämda resplaner.

Vi har inte helt slutat köpa gejer. Däremot är vi extremt noga med vad vi köper och går alltid igenom vad vi verkligen behöver och till vad. Till exempel lägger vi en del på friluftsprylar och sådant som gynnar vår fritid. Till exempel cyklar, friluftskläder, reseprylar och annan utrustning som främjar den livsstil vi valt.

Jag vet att det här inte passar alla, men för oss har det varit en extremt givande och utvecklande resa. Det har gett oss mer möjligheter och frihet att göra vad vi vill, när vi vill hur vi vill.

Och det är enligt min mening en ovärderlig känsla och vetskap.

2 svar på “Därför flyttade vi från hus till lägenhet”

  1. Vad härligt det låter. Skulle gärna göra liknande men tyvärr är min man inte med på det tåget. Så vi sitter i ett 350 kvm stort hus fullt med saker eftersom det mesta är ”bra att ha”
    Jag försöker dock rensa det jag kan då alla saker tynger mig otroligt. Själv vill jag ha det enkelt, lättstädat. Efter många års husvagnssemestrar märker man hur lite man egentligen behöver.Nu vill jag gärna resa ut i världen och se mig omkring, och jag vill gärna ha mannen med mig 😀

  2. Åh vilken inspiration jag fick känner verkligen att så här ska jag göra nu när jag flyttar in i nytt hus och bara vill ha det nödvändigaste för jag ska hyra ut stora delar av det… och bo i en källare för att just kunna resa!!!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *